Att vara dräktig är inte en sjukdom. Låt tiken leva ett normalt liv så långt som möjligt. Under de sista veckorna av dräktigheten blir tiken lite mer påverkad ffa av att magen börjar bli så stor och tung och av att valparna växer fort och kräver mycket energi.
Det förekommer dock problem som man bör vara medveten om. De flesta är tack och lov sällsynta.

Fosterdöd kan inträffa av många skilda orsaker. Det kan vara missbildningar eller genetiska defekter som gör fostret livsodugligt, infektioner (tex herpes) kan skada och döda foster osv. Det finns inga säkra siffror men mellan 10-30% ”förlorade” foster finns angivet som normalt i den veterinärmedicinska litteraturen.

Sockersjuka, diabetes mellitus, kan utlösas under dräktigheten (ibland även under löp) på grund av hormonpåverkan. De flesta fall är lindriga och tiken blir normal efter valpningen.
Om problemet kvarstår eller ses vid löp är bästa behandlingen att ta bort livmodern.
Observera att många tikar har en lite förhöjd vätskekonsumtion under dräktigheten och att det är helt normalt.

Ljumskbråck kan vara tillsynes helt harmlösa men under en dräktighet kan det bli stora problem om livmodern faller ut i bråcket. Man ser det som att tiken får en stor ”påse” av hud i ljumsken. Detta måste åtgärdas med operation.

Utomkvedshavandeskap är mycket ovanligt hos tik. Det innebär att ett eller flera foster hamnar utanför livmodern och börjar växa till i bukhålan. Valpen kan inte födas fram normalt utan måste kejsarsnittas fram.

Livmoderruptur dvs att livmodern spricker är sällsynt men kan hända om tiken utsätts för våld mot buken eller om en tik, som ännu inte ”öppnat sig”, får värkdrivande medel. Tillståndet är livshotande och kräver akut operation.

Livmoderomvridning innebär att ett eller båda livmoderhornen vrider sig runt sig själva och snör av blodtillförseln till en del livmodern som då dör. Tiken blir snabbt mycket dålig, med kraftiga buksmärtor , och måste opereras akut.

Fostervätska, för mycket eller för lite. För lite fostervätska är mycket sällsynt och kan inte behandlas. Tiken kan få problem under förlossningen och bli värksvag. För mycket vätska ger en stor uppspänd buk medpåverkan på blodcirkulation och andning. Svårbehandlat. Vätskedrivande kan möjligen vara ett alternativ men i praktiken blir det troligen kejsarsnitt.

Blödningar under dräktigheten är inte normalt utom en liten tunn, klar blödning under vecka 3. Det kan vara ett tecken på att ett eller flera foster är på väg att aborteras. Ofta ligger infektioner bakom. Tiken bör undersökas av veterinär och helst med ultraljud för att se hur valparna mår. Många gånger blir behandlingen antibiotika och sedan håller man tummarna att tiken och valparna klarar infektionen och kan gå klart dräktigheten.

Grönsvarta flytningar kommer från pigment i moderkakorna och är ett tecken på att moderkakorna håller på att lossna. Är det sent i dräktigheten väljer man vanligen att göra ett akut kejsarsnitt. Är det fortfarande långt kvar så bör man följa valparnas tillstånd med ultraljud och låta dem födas normalt eller snittas fram när de bedöms vara så gamla att de kan överleva utanför tiken. För tidigt födda valpar är nämligen inte utvecklade så långt att de kan överleva utanför tiken. Någonstans dag 56-58 går gränsen. Efter det finns förutsättningar för valparna att överleva.

Eklampsi/akut kalkbrist förekommer vanligast hos små och medelstora tikar ett par veckor efter förlossningen när mjölkproduktionen är som störst. Ibland kan det förekomma redan i slutet av dräktigheten. Tiken blir orolig, flåsar, dreglar, rör sig stelt och i värsta fall övergår detta i kramper som obehandlade leder till döden. Behandlingen består i att snabbt ta sig till veterinär som kan ge kalkdropp. Behandlingen brukar vara framgångsrik. Efter behandlingen fortsätter man med kalktabletter hemma + att man försöker avvänja valparna snabbare eller kanske tar bort dem helt från tiken för att snabbt minska mjölkproduktionen. Observera att kalk inte ska ges i förebyggande syfte. Det stör bara den naturliga kalkbalansen i kroppen och kan istället framkalla kalkbrist.

Vad händer i tiken vid valpningen

Förlossningen utlöses av valparna själva när de börjar bli så stora att tiken (via moderkakan) inte längre kan förse dem med tillräckligt mycket näring. De ”stressade” valparna utsöndrar ett hormon som startar en kedjereaktion i tiken. Resultatet blir att gulkropparna i äggstockarna slutar producera det hormon (progesteron) som upprätthåller dräktigheten. När progesteronet sjunker ser vi att tikens temperatur sjunker. Under sista veckan kan tikens temperatur svänga upp och ner medan hormonerna kämpar mot varandra. Tillslut får man dock en kraftig sänkning av progesteronet (och den kraftiga sänkning av kroppstemperaturen som är ett av tecknen på att förlossningen är på gång) och livmodern blir känslig för de hormoner som får livmoderhalsen (cervix) att öppna sig och livmodern att dra ihop sig. Valpningen är nu på gång på allvar och så snart första valpen har tryckts fram till bäckenet (av musklerna i livmoderväggen) utlöses ytterligare en hormonkaskad och tiken börjar krysta.

Valpningens olika stadier

Öppningsstadiet varar normalt i 6-12 timmar (i undantagsfall upp till 36 timmar). Det är nu förlossningsvägarna vidgas och livmodern börjar dra ihop sig. På tiken ser man detta genom att hon är orolig, hässjar, skakar och bäddar för valparna. Dessutom ser man den kraftiga sänkningen i kroppstemperatur, ofta med så mycket som en hel grad.

Utdrivningsstadiet börjar när tiken krystar aktivt och valparna föds fram en efter en. Tre saker indikerar att tiken är i utdrivningsstadiet.

A, Temperaturen har stigit till det normala eller lite högre.
B, Vattnet har gått.
C, Tiken krystar ordentligt.

Har något av ovanstående inträffat så är tiken i utdrivningsstadiet. Det bör nu inte dröja mer än 4 timmar från första tydliga krystvärk tills första valpen kommer.

Normalt varar denna fas av valpningen 3-12 timmar (sällan upp till 24 timmar) och valparna föds med 5-60 minuters mellanrum. I stora kullar kan man ibland se att tiken verkar ta en paus i födandet vilket kan vara ok om hon verkar lugn i övrigt men man bör generellt sett inte acceptera mer än max 2 timmar mellan valpar.

När valpen väl är ute kan man antingen låta tiken ta hand om arbetet med att ta bort hinnorna eller så gör man det själv. Oftast brukar tik och uppfödare hjälpas åt med hinnorna medan navelsträngen klipps med sax för att tiken inte ska skada valpen. Om navelsträngen blöder så klämmer man åt med peang eller knyter av med bomullstråd några centimeter från bukväggen.

Efterbördsstadiet och utdrivningsstadiet flyter ihop lite. Ofta kommer efterbörden inom 15-20 minuter efter varje valp men det händer att flera valpar föds och att efterbörarna sedan kommer i en klump. På tiken märker man att förlossningen är slut genom att hon slutar krysta och i lugn och ro börjar pyssla med valparna, lägger sig till rätta och ger di.

Låt inte tiken äta mer än någon enstaka efterbörd eftersom hon kan bli dålig i magen om hon äter för många.

Kvarblivna moderkakor är i praktiken ett litet problem. Det är normalt för tiken att ha en liten flytning i flera veckor efter förlossningen där fostervätskor och efterbörd stöts ut ur livmodern. Man ska dock hålla koll på flytningen och inte acceptera att den är varig och/eller illaluktande. Man bör kontrollera tikens temperatur dagligen så länge hon har flytningar eftersom feber kan vara ett tecken på livmoderinflammation.

Dystoki = valpningsproblem

Ibland krånglar en förlossning av olika orsaker. Man brukar dela in dem i problem orsakade av tiken (maternella) och problem orsakade av valpen (fetala).

Hur vet man då att förlossningen är onormal? Det kan vara svårt att avgöra men det finns några tumregler som kan vara bra att känna till.

• Temperaturen har sjunkit kraftigt och återvänt till det normala utan att tiken börjar krysta.
• Grönsvarta flytningar utan att någon valp syns till (observera att grönaktiga flytningar är normalt så snart fösta valpen kommit ut).
• Vattnet gick för 2 timmar sedan utan att krystandet har kommit igång.
• Svaga, oregelbundna krystvärkar i mer än 2-4 timmar.
• Kraftiga, intensiva krystningar i mer än 20-30 minuter utan att någon valp föds.
• Tikens allmäntillstånd plötsligt försämras.

Ha alltid telefon och telefonnummer till jourhavande veterinär redo. Bättre att ringa och fråga en gång för mycket om man är osäker än att vänta för länge.

Maternella orsaker till dystoki är tex:

• Trånga fostervägar vilket kan ha medfödda eller förvärvade orsaker.Exempelvis kan en tik bli trång i bäckenet efter en bäckenfraktur eller så kan hon ha en medfödd förträngning i vagina. Tumörer i vagina är en ovanlig men förekommande orsak till trånga fostervägar.
• Värksvaghet, som i sin tur kan delas upp i primär och sekundär. Den primära innebär att tiken inte visar några symtom på aktivt värkarbete (eller endast mycket svaga tecken) trots att förlossningen borde ha varit igång. Finns många orsaker till exempel om det är få valpar i kullen som inte stimulerar livmodern ordentligt, en för gammal tik eller ärftliga orsaker. Eftersom ärftliga faktorer kan ha stor betydelse bör man undvika att avla på värksvaga tikar. Det finns exempel på tik-linjer som i generationer har behövt medicineras för att få ut valparna. Det kan knappast betraktas som sund avel.
• Den sekundära värksvagheten ser man när förlossningen varit besvärlig och utdragen och tiken helt enkelt är utmattad och inte längre orkar krysta.

Fetala orsaker till dystoki är t ex:

• Fellägen dvs att valpen inte kommer in i bäckenkanalen i en normal ställning. Cirka 60% av valparna föds med huvudet först vilket är det optimala läget. I de flesta fall går det dock bra att födas med bakbenen först men risken för komplikationer är lite större.
• De fall som verkligen orsakar problem är de där valpen ligger med ben och/eller huvud i fel riktning. De kan till exempel ligga med frambenen in i bäckenhålan men med huvudet vikt åt ena sidan. Huvudet hakar då upp sig på bäckenkanten och stoppar därmed utåt. Det finns många varianter på det här temat.
• De svåraste fallen och de som vanligen går direkt till kejsarsnitt är när valpen ligger i båda livmoderhornen samtidigt och försöker födas med ryggen eller skuldrorna först. Resultatet blir tvärstopp och de är mycket svåra lägen att lösa utifrån.  Ibland kan två valpar krocka om båda kommer fram till bäckenet samtidigt.
• För stora foster kan av naturliga skäl ha svårt att passera ut genom bäckenet. Detta är ett prblem i små kullar. Ju färre valpar desto större valpar. Det förekommer också missbildade valpar som blir stora och svullna och proppar igen livmoderhalsen.

Vad kan man göra själv vid dystoki?

Om du misstänker att din tik har svårt att föda så ring jourhavande veterinär. Det finns en del tips och knep man kan ta till hemma men allt beror på situationen och jag utelämnar medvetet alla råd här eftersom de kan missförstås eller användas vid fel tillfälle. Det är bättre för tik, uppfödare och veterinär att man har en direkt dialog i de här situationerna.

Vad händer hos veterinären?

När man kommer in med tiken gör veterinären en allmän undersökning för att se hur tiken mår och ställer frågor för att få en uppfattning om hur långt förlossningen fortskridit.

Veterinären känner sedan efter i vagina för att avgöra om tiken är normal i sin anatomi och om någon valp kan kännas.

Därefter följer ofta röntgen och ibland ultraljud. På röntgen kan man räkna antalet valpar och viktigast av allt se om det finns tecken på felläge. Ultraljud ger en indikation om hur valparna mår genom att man kontrollerar texhjärtaktiviteten.

Finns tillgång till laboratorium kontrolleras blodsocker (glukos) och kalk (kalcium). Kalk och socker behövs för att musklerna ska jobba ordentligt.

Beroende på all denna information beslutar sedan veterinären om hur man ska göra för att få ut valparna.

Medicinsk behandling med sockerdropp, kalkdropp och eventuellt även livmodersammandragande medicin kan ges om tiken och valparna mår bra och tiken är öppen dvs valparna har möjligheta tt passera ut genom bäcken och vagina. Är tiken inte öppen finns risk att livmodern brister om den stimuleras att dra ihop sig med katastrofala följder.

Ofta börjar man med socker och kalk för att ge tiken nya krafter. Ofta räcker det för att få igång valpningen. Om inte kan man ge Oxytocin. Det är ett hormon som tiken själv producerar för att få livmodern att dra ihop sig. Effekten av oxytocin är ofta mycket snabb, förutsatt att livmodern är mottaglig för stimulansen.

Har inget hänt på ca 30 minuter efter oxytocin måste man överväga tångförlossning eller kejsarsnitt.

Tångförlossning används relativt sällan. Här finns en risk att skada både tik och valp. Man försöker greppa kroppen eller möjligen bara huvudet och drar försiktigt. Knepet är hålla ett stadigt jämnt drag samtidigt som man jobbar med tikens krystningar. Tångförlossning ska i princip inte användas om det är mer än en eller två valpar kvar i livmodern. Är det flera så är det vanligen lika bra att gå direkt till kejsarsnitt. En förutsättning för tångförlossning är också att man kan nå valpen med tången på et säkert sätt. Med säkert menas framför allt att man är säker på att man inte får med livmoderslemhinna i greppet eftersom man kan skada tiken svårt om man drar sönder henne.

Kejsarsnitt ska inte ses som en sista desperat utväg. Många gånger är situationen sådan att det är bättre att tillgripa snitt direkt hellre än att vänta i flera timmar tills tiken och valparna är utmattade och har svårare att klara en narkos.

De flesta veterinärer väljer idag att söva tiken eftersom moderna anestesimedel är mycket skonsamma mot både tik och valpar. Tidigare var det vanligt att man gav ryggmärgsbedövning men få veterinärer behärskar numer den metoden. Det som är väsentligt i sammanhanget är att veterinär och narkospersonal är vana vid den narkosmetod de använder.

Vid operationen görs ett längsgående snitt mellan juverraderna från naveln och bakåt. Livmodern lyfts fram, packas in i sterila tyger och via ett tvärsnitt i livmodern lyfts valparna fram en efter en. När alla valpar är ute sys livmodern ihop med stygn som försvinner av sig själva.

Stygnen i huden brukar varken tik eller valpar bekymra sig om. Stygnen tas bort efter 10-12 dagar.

Bra att ha lista:

• Rena handdukar edyl att torka valpar med
• Jodopax
• Engångshandskar i plast. Helst sterila
• Sax (gärna lite slö) att klippa navelsträngar med
• Peang att stoppa blödningar med
• Bomullstråd (grov) att knyta av navelsträng med
• Våg
• Telefonnummer till erfarna uppfödare och jourhavande veterinär
• Lugn och ro